LOs historia 

Det är ingen lätt uppgift att enkelt förklara fackföreningarnas historia i Sverige. Här kommer en liten översikt. 

På 1200-talet var en femtedel av Sveriges befolkning trälar. Ett flertal av oss härstammar från människor som ägaren kunde köpa och sälja. På samma sätt är det säkert flera av oss som har en farfars farfar som inte hade rösträtt. Många fick jobba tolv timmar per dag för en liten lön. Hyrorna var höga och ofta var det arbetsgivaren som ägde bostaden som arbetaren hyrde. 

I mitten på 1800-talet började arbetarna trötta på de omänskliga arbetsvilkoren och de dåliga lönerna. Man tog till vara på idéer som kom från Europa och bildade små fackföreningar på sina arbetsplatser. Några av de första som bildade fackföreningar var gruvarbetarna i Bergslagen och grafikerna. 

Snart märkte man dock att de små fackförbunden inte kunde hjälpa tillräckligt. Man behövde beslutande makt. Ett politiskt parti. 1889 bildade en grupp av fackföreningar det socialdemokratiska arbetarepartiet. Redan från början hade partiet 3.149 medlemmar. På den tiden var det inte bara att gå med i partiet och betala sin medlemsavgift. Om arbetsgivaren fick reda på att man var aktiv i facket eller om man var socialdemokrat kunde man bli av med jobbet. Ofta svartlistades den som fått sparken så att ingen annan skulle anställa honom. 

Bara de som hade pengar fick rösta. Det gjorde att socialdemokraterna i början hade svårt att få igenom sina förslag. Därför blev kravet om lika rösträtt socialdemokraternas och fackets första och viktigaste krav. År 1896 fick socialdemokraterna sin första representant i riksdagen, Hjalmar Branting. Han kom in i riksdagen med stöd från vissa liberala kretsar i Stockholm. 

Socialdemokraterna började nu bli starka och hjälpte 1898 fackförbunden att bilda en gemensam paraplyorganisation - LO. 

År 1902 samlades människor på Norra Bantorget i Stockholm för att demonstrera för allmän rösträtt. Folket hade tröttnat på att bara vissa fick rösta. Arbetarrörelsen lyckades få de konservativa att gå med på en kompromiss; alla män som fyllt 24 år skulle få rösträtt till andra kammaren men inte till första kammaren. Kvinnorna saknade fortfarande rösträtt. Men kompromissen innebar i alla fall att många av de människor som ville rösta på socialdemokraterna nu kunde göra det. 

Eftersom arbetarna ofta hyrde sina bostäder av arbetsgivaren blev de beroende av denne. Det gjorde att många var rädda att säga vad de tyckte på arbetsplatsen. Det var inte ovanligt att en arbetare som kommit på kant med sin arbetsgivare också blev vräkt. I Mackmyra vräktes arbetare på grund av en konflikt angående föreningsrätten. När arbetarna inte fick hålla sina möten i de lokaler som fanns byggde arbetarna sina egna Folkets hus. Och för att kunna studera bildades folkhögskolor och Arbetarnas Bildningsförbund, ABF. För att få ner 
hyrorna byggde de egna hyreshus och bostadsrätter samt bildade bland annat HSB. Arbetarna gick också ihop och fick billigare mat genom bildandet av Konsum. 

Ekonomisk världskris bröt ut under 1930-talet och såväl i Sverige som i andra länder fanns det stor arbetslöshet. År 1932 vann socialdemokraterna valet och fick regera i hela 44 år. Den största uppgiften var utan tvekan att skaffa fram mängder av jobb. Den socialdemokratiska valsegern innebar en historisk vändpunkt inom svensk politik. Genom att låta de rika betala skatt på sina förmögenheter fanns det plötsligt pengar som gick att använda till nya jobb. Trots att det var en ekonomisk kris så gick det att förbättra för dem som hade det sämst. Folkpensionen höjdes, en arbetslöshetsförsäkring infördes och de familjer som hade många barn fick låna pengar till att bygga bostäder. Socialt och ekonomiskt blev 1930-talet ett framgångens decennium med viktiga reformer och betydelsefulla sociala förändringar. 

År 1938 undertecknade LO och SAF det så kallade Saltsjöbadsavtalet. Det syftade till att skapa stabilitet på arbetsmarknaden och att förhindra onödiga konflikter. Avtalet var början till det som senare kom att kallas den svenska modellen. I mitten av 50-talet blev alla i Sverige sjukförsäkrade. Mammorna fick föräldrapeng, studenterna fick studielån och arbetstiden blev kortare. Dessutom blev semestern längre för arbetarna. Den svenska modellen byggdes snabbt ut. På 60-talet blev det en stor bostadsbrist i Sverige. Därför presenterade arbetarrörelsen ”miljonprogrammet”. På tio år skulle en miljon bostäder byggas. En miljon bostäder är oerhört mycket för ett litet land som Sverige. Men år 1975 meddelade dåvarande bostadsminister, Ingvar Carlsson, att den miljonte bostaden var byggd. 

En dominerande fråga för arbetarrörelsen under 1970- och 1980-talet var kampen mot arbetslösheten och för den fulla sysselsättningen. En annan viktig fråga för arbetarrörelsen var löntagarfonderna vars syfte var att kollektivt äga aktier och därmed få inflytande på näringslivet. 

"Vi vill ha en fortsatt ekonomisk tillväxt...då måste vi lära oss att kombinera det materiella välståndet med varsamhet om vår natur och vår miljö", sa statsministern Ingvar Carlsson vid LO-kongressen 1986. Under 1980-talet blev miljöfrågan en alltmer angelägen fråga och ett samlat miljöprogram mot luftföroreningar och försuning antogs av riksdagen 1988. 

Under perioden 1991 till 1993 drabbades Sverige av den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet. De ekonomiska problemen tornade upp sig och arbetslösheten steg till oanade siffror. 

Socialdemokraterna övertog makten 1994 med vallöften om att sanera den svenska ekonomin och få ner arbetslösheten. I början på 90-talet var vår frihet starkt beskuren av växande arbetslöshet, skenande skulder och skyhöga räntor. Nu är ekonomin i ordning och arbetslösheten minskar. Nu kan vi välja igen. Vi tror att ett Sverige som präglas av omtanke människorna emellan blir ett tryggare, rikare och mer framtidsinriktat land än ett där egennyttan är det viktigaste. 

LOs viktigaste frågor idag
1. Arbete för alla, en rättighet och ett ansvar.
Arbetslösheten är något av det värsta en människa kan drabbas av. Man förlorar inte enbart sin lön utan också en del av sin identitet. LO kämpar därför för ett arbetsliv för alla. Var och en måste få bidra utifrån sin förmåga. Det överordnade målet är full sysselsättning.

2. Ökade och rättvisa löner.
Lönerna är ännu inte rättvisa och jämställda. Fortfarande tjänar män mer än kvinnor. Ännu ökar löneskillnaderna. LOs roll är att samordna förbundens kamp för rättvisare löner. Målet är att minska skillnaderna, motverka diskriminering och arbeta för att alla medlemmar ska ha reallöneökningar, det vill säga löneökningar som inte äts upp av hög inflation. För att öka reallönerna är det också viktigt att få fler arbetsgivare att teckna kollektivavtal.

3. Jämlik och jämställd fördelning.
Löneskillnader och löneökningar måste stämma med människors uppfattning. Jämlika och jämställda löner är grundläggande i ett samhälle som präglas av social rättvisa.

4. Generell och solidarisk välfärd.
Sverige är på många sätt ett gott samhälle, men spåren av ökade klyftor och besparingar syns allt mer: Boendet skiljer ofta rika och fattiga. Alla barn får inte den hjälp de behöver i skolan. Många tvekar att skaffa barn för ekonomins skull eller för att arbetslivet inte gör det möjligt. LO menar att välfärden behöver stärkas för att kunna ge alla människor rätt till lika uppväxtvillkor. Mer resurser behöver tillföras. Vi vill exempelvis göra skolan bättre och arbetar för att ersättningen ska vara hög vid arbetslöshet eller sjukdom.

5. Goda och utvecklande arbeten.
Ingen ska behöva bli sjuk av sitt arbete. LO anser att arbetsplatserna ska vara friska, och ge de anställda inflytande och möjlighet att påverka det egna arbetet. I dag har många det så på jobbet, men alldeles för många saknar både anställningstrygghet och inflytande. En del har problem med buller, damm och kemikalier. Andras dagar är fyllda
med tunga lyft, påfrestande arbetsställningar och stress. Brist på utveckling är också vanligt bland LO-förbundens medlemmar. Det är mycket som behöver göras för att
uppnå ett gott, utvecklande arbetsliv: Arbetsorganisationer måste ändras och många fler än i dag måste få del av personalutbildning. Det förebyggande arbetsmiljöarbetet måste stärkas och rehabiliteringen tillbaka till arbetet behöver bli bättre. Att alla ska ha tillgång till en kvalitetssäkrad företagshälsovård är ett annat av LOs krav. De tillfälliga jobben och de ofrivilliga deltiderna måste bli färre genom att lagen om anställningstrygghet stärks.